50-årsjubiléet

Den 24 maj 1997 firades Bolinderbyns 50-årsjubileum med stor pompa och fest. Vi som var med kommer inte att glömma den återinvigning som då skedde och partyt efteråt. För oss som inte var med så många av de 50 åren skriver Nils Majling tecknar sin, Bolinderverkens och byns historia.

Många av de som bor i byn numera undrar kanske över bakgrunden till det som hände här under åren omkring 1947.
Jag var med lite grand från början, här följer en liten redogörelse för hur jag upplevde det från min horisont.

Bolinderbyns historia börjar egentligen då andra världskriget slutade i maj 1945. Intiativtagare var Bolinders Fabriks AB med dess direktör Birger Dalerus i spetsen.

Först en kort historik om Bolinders Fabriks AB.
Redan år 1845 grundades J. o CG Bolinders Mekaniska Verkstad på Kungsholmen i Stockholm. År 1906 inköpte detta bolag Kallhälls gård nere vid Mälaren. Där lät man uppföra den fabriksanläggning som fortfarande finns kvar. Kallhäll blev därmed ett brukssamhälle och förblev så till 50-taletets början.

År 1932 klövs J. o CG Bolinders Mekaniska Verkstad i två delar och tillverkningen av motorer, träbearbetningsmaskiner mm. slogs ihop med Munktells i Eskilstuna. Kallhällsfabriken med gjuteriet som grundpelare blev Bolinders Fabriks AB.

Dit stegade jag hösten 1937 och sökte jobb och den 22 november 1937 blev jag Bolindrare och hade väl varit det arbetslivet ut om inte företaget gått kaputt.
Jag var då 14 år och hade på våren slutat Järfällas första 7-åriga folkskola.

Det blev mest löpande ärenden till att börja med. Man lärde sig hitta till alla bullriga maskinhallar och till de sotiga och dammiga gjuteri- och renseriavdelningarna. Jag blev sedan kvar på kontorssidan, detta var innan dataåldern så det fanns fortfarande något som hette ”enklare kontorsgöromål”.

Så kom kriget, Sveriges beredskap skulle höjas och företaget blev invecklat i krigsmaterialbranschen så det var ingen brist på sysselsättning under de åren.
Mot slutet av kriget gjorde jag först värnplikten och sedan blev det beredskapstjänstgöring, kom tillbaka hösten 1945.

Vår direktör Birger Dahlerus hade i samband med krigsutbrottet skaffat sig ett rykte som fredsmäklare. Genom sin tyskfödda fru umgicks han i höga kretsar i Berlin och hade genom sin affärsverksamhet även goda kontakter i London. Han for som en skottspole däremellan. Det var säkert välment men hade nog tyvärr ingen inverkan på skeendet.

Nu gällde det emellertid att ställa om verksamheten till våra vanliga produkter, spisar, hushållsartiklar med mera  och dessutom hänga med i den dynamiska utvecklingen som nu startade inom alla områden.

Birger Dalerus var en företagsledare av den gamla stammen. Tämligen enväldig och med ibland ganska hårda nypor. Dock kan väl vi i Bolinderbyn ägna honom en tacksamhetens tanke. Någonstans i bakhuvudet hade han tydligen inbyggt litet socialt tänkande. Han hade nämligen upptäckt att förutsättningen för att hänga med i utvecklingen var att ha personal som hade ett bra liv både i och utanför jobbet. Därför var han nu under hösten 1945 i full gång med att förhandla med myndigheter, byggföretag mm. om byggandet av vår kära Bolinderby.

Snart togs det första spadtaget och år 1947 var det inflyttningsklart i de första lägenheterna och samtidigt skedde då en mycket högtidlig invigning. Den går jag dock inte in på, vi skall ju återuppleva denna den 24 maj.

Bolinderbyn var faktiskt en av de första radhusbebyggelserna i Sverige och som dessutom var kopplat till bruket på orten. Den gav ju faktiskt chansen för vanliga tjänstemän och arbetare att få ett hyfsat boende i närheten av arbetsplatsen. Motprestation var att man skulle stanna kvar på bruket. Några finns faktiskt ännu kvar av dem som flyttade in från början.
För min del blev det aktuellt när jag träffade min fru Saga och vi började planera giftermål. Då var det ju skönt att slippa stå i den tidens träliga bostadskö, så i mars år 1953 blev vi Bolinderbybor.

Hur gick det då med Bolinders Fabriks AB?
När jag kom tillbaka efter kriget, utrustades jag med en skrivbord och en räknemaskin och pysslade med att efter den tidens metoder räkna ut våra produkters självkostnads i förhållande till försäljningspriset.
Det låter kanske tråkigt men jag trivdes att jobba med siffror. Beträffande räknemaskinen, så petade man först sönder naglarna på en sån där ”petmojmaskin” med vev. Sen fick jag en Facit med tangenter men fortfarande vev.
Så småningom fick jag en eldriven Facit som tog upp halva bordytan, men den hade väldiga finesser. Den utförde under visst slamrande mycket avancerade uträkningar tyckte vi.

Birger Dalerus tyckte inte om när man presenterade kalkyler som visade förlust. I det längsta hoppades han på felräkning, men ibland fick man ändra på någon påläggsprocent så det blev ett snyggare resultat.

Han var nog en driftig företagsledare. Mycket finns att berätta om alla ideer och nya produkter som ständigt var på gång. Tyvärr gick inte utvecklingen hans och vår väg, år 1956 var likviditeten körd i botten och Bolinders Fabriks AB fick kasta in handduken. Detta blev naturligtvis en tragedi för Birger Dalerus och det blev en orolig tid för oss anställda. Fabriksanläggningen övertogs av AB Svenska Maskinverken som flyttade sin verksamhet från Södertälje och hit.
AB Elekro-Helios övertog lager och tillverkningsrätten för våra gångbara produkter.

Vi Bolindrare skingrades därför åt flera håll. En hel del, däribland jag fick jobb på Svenska Maskinverken, andra övertogs av Elektro-Helios och de fick så småningom ge sig in till stan för att jobba.

Själv kunde jag alltså bo kvar i byn och ha gångavstånd till jobbet. Dock gick även Svenska Maskinverken så småningom kaputt, men det är en annan historia.

Nils Majling, tidigare Bolindervägen 7

(Nils Majling gick bort våren 2005)