Berättelsen om Marianne Hutter

Österrikarna Johan och Marianne Hutter var ett par av de många som kom från andra länder för att arbeta på Bolinders.  Marianne bor fortfarande kvar och pryder varje vår och sommar sin trappa vid Relävägen med vackra blommor i en hink eller kruka.

1947 skickades en arbetsmarknadskommission ner till Österrike för att locka arbetskraft till Sverige.
Johan Hutter, flygplansmekaniker, anmälde sig och fick flytta till Sverige med föräldrarna och fästmön Marianne.
I februari 1948 kom de till Landskrona, ekiperades från topp till tå i nya kläder och skickades till sina på förhand uppgjorda destinationer.

Familjen Hutter skulle till Bolinders i Kallhäll, men på Centralen i Stockholm steg en uniformerad herre fram till gruppen och ropade på: Marianne Putsehögl!
Fru Dahlerus, bördig från Tyskland, ville ha en ny barnflicka och valde då alltid en från Tyskland eller Österrike, och Marianne blev utvald.

Utanför stationen stod en flott Cadillac som förde Marianne till Djursholm, där familjen Dahlerus residerade på en halvö.
I bilen dit försökte chauffören lugna den olyckliga Marianne som trodde hon sett fästmannen Johan för sista gången; ”Nicht weinen, alles gut.” (Gråt inte, allt blir bra)

Det var till att börja arbeta samma dag för alla invandrare, ingen språkundervisning förekom, det lärde man sig genom Aftonbladet och enstaka veckotidningar.

I Kallhäll stod färdiga lägenheter och väntade i området närmast fabriken, fullt utrustade med möbler och husgeråd. Första veckan kom det till och med bränsle.
Johan bodde med sina föräldrar och började på Bolinderverken. Marianne kom till familjen Dahlerus som barnflicka.

Första dagen lämnades Marianne till fru Dahlerus som bjöd henne på rikligt med mat. Hon fick äta så mycket som hon orkade och trodde hon hamnat i himmelriket. Efter det fick hon ett glas varmt rödvin, blev visad till sitt rum och blev tillsagd att sova ut ordentligt.
Detta var klockan 14.00 den 16 februari 1948. Marianne sov till förmiddagen nästa dag.
Sedan började arbetet; dels som barnflicka till Isabell och Ninna ca 8 och 10 år gamla, dels som serveringsflicka.

Marianne hade tagit på sig den arbetsklänning som tillhörde garderoben hon fått i Landskorna. Fru Dahlerus godkände den inte och visade istället Marianne till ett rum fullt med garderober där det fanns arbetskläder för personalen i Dahlerus hushåll, olika klänningar för olika tillfällen!
Efter att ha levt i det krigshärjade Österrike var detta nästan overkligt.

Men hur väl Marianne ändå behandlades, och hur underbart det var i Djursholm, så var hon inte lycklig. Fru Dahlerus bekymrade sig och undrade varför Marianne blev mager och blek trots all mat och omvårdnad. Det var ju Johan hon längtade till, hon ville ju hellre vara i Kallhäll!

Marianne hade det bra hos Dahlerus, fick lära sig mycket om att sköta servering och hushåll. All personal var uppdelad i arbetsområden. Marianne skötte sovrummet, barnen och serverade vid måltiderna.

I serveringsrummet togs findisken omhand med en diskmaskin! Uppläggningsfat och kastruller skickades till köket för diskning.

Chaufförs-Kalle fick sköta ”skänken”, det vill säga servera vin och sprit till gästerna. Det hände att han bjöd serveringsflickorna också. Vilket gjorde arbetet lite roligare.

En söndag bad fru Dahlérus att Marianne skulle komma till matsalen, hon hade besök. Chaufförs-Kalle hade åkt till Kallhäll och hämtat Johan som fick stanna på middag och sedan blev skjutsad hem.
Nästa gång var det Marianne som fick samma service. Sedan lärde fru Dahlérus Marianne hur hon skulle åka med tåget till centralen och byta där för att ta sig till Kallhäll.

Efter fem fantastiska månader i Djursholm kunde Marianne äntligen flytta till Kallhäll, och den 2 oktober 1948 gifte hon sig med sin Johan och flyttade in i radhuset Johan fått i april samma år.

Herr och fru Dahlérus var bjudna på bröllopet men kunde inte närvara. De skickade ett helt fång med rosor som gratulation och Chaufförs-Kalle med fru i sitt ställe. Från fabriken fick de en komplett kaffeservis för 12 personer. Middagen serverades i vardagsrummet och maten lagades av Johans mamma, fru Hutter.
Vid inflyttningen fanns ett köksbord med fyra stolar, spis och kylskåp, det var rinnande kallt och varmt vatten. Det var så fint och så rymligt att de lätt kunde bo sex personer i lägenheten.
På övervåningen bodde de två paren Hutter och i vardagrummet inhystes Mariannes två bröder som kommit efter från Tyskland.

Marianne fick också börja på fabriken, på Köttkvarnsavdelningen, som slipare och packare. Under graviditeten blev jobbet för tungt och Marianne ville byta avdelning. Hon kom till Lindningen, där det lindades motorer, som kontrollant.

Ett år efter vigseln, den andra oktober 1949, föddes sonen Ernst och Marianne var hemmafru i fem år. Fru Dahlérus kom och hälsade på med sina flickor för att se hur Marianne hade fått det i ”sitt” Kallhäll. Ninna, en av Dahlérus döttrar, hade en häst i stallet på Ulvsättra som hon red i sporrsträck genom byn och skrämde slag på de stackars barnen. Men när pappa Birger fick veta det så fick hon sig en tillrättavisning och busritterna upphörde.

Gamla fru Hutter skötte hushållet så länge de bodde tillsammans på Relävägen. När hon gick över Bolindervägen för att hänga tvätten bakom husen kom hon ofta tillbaka med tvättkorgen full med svamp, både kantareller och Karl Johan svamp.
I skogen uppe på nuvarande Kopparvägen plockades lingon och blåbär.

På kvällarna satt familjerna ute på trappan och drack kaffe, pratade och umgicks. Barnen lekte överallt, och det var gemensamma fester vid midsommar.

Ingenjörsfruarna som bodde i nedre byn var alltid hemma och promenerade med sina barnvagnar, i övre byn bodde de som måste jobba.

På söndagarna var det promenadutflykt till Översjön med mat, barn och badmintonracket.

På den tiden kände alla varandra i byn på grund av den gemensamma arbetsgivaren, och det var en trygg gemenskap.

Tvättstugan kom till några år senare än bostäderna och det var ju ett under att få tillgång till moderna maskiner och mangel!

Det kom besökare från Österrike så klart, och alla blev de imponerade av de moderna lägenheterna och KÖKEN.
Det var många som reste hem till Österrike och rev ut sina gamla kök och byggde nya ”Swedische Küchen”.

Efter fem år återvände Marianne till Bolinders till Spisverkstan och var med om att lansera den ”första tänkande spisen” med inbyggd klocka. Där stannade hon till det var slut med Bolinders.

Hon gick en maskinskrivningskurs och kom sen tillbaka till Helios som blev Electro Helios, där hon arbetade på expeditionen i 10 år. Sen blev det Maskinverken i 10 år.
Därefter slutade Marianne efter sin 50 års dag med att jobba heltid. Elvy Franzén lockade tillbaka Marianne till Götaverken som husmor.

Johan Hutter började samma dag de kom till Sverige i gjuteriet på Bolinders. Var borta därifrån ett par år, kom tillbaka till Maskinverken och blev förman.
Han studerade på kvällstid till ingenjör och avslutade sin utbildning på heltid, då Marianne fick försörja familjen under ett år.
Johan var under flera år invald i bostadsrättsföreningens styrelse som sekreterare.

Mariannes egna ord: Där skötte jag mässen fram till det var slut 1981. Så efter många års arbete i gamla Bolinderverkens lokaler har cirkeln slutits och jag gick för sista gången ut genom samma grind jag gick in igenom som tjugoåring 1948.

De tio följande åren arbetade hon som skolvärdinna på skolorna i Järfälla vid behov och ibland som serverings hjälp åt Christenssons i Barkarby.

Marianne älskar sin lägenhet i Bolinderbyn, den är visserligen lite sliten nu, men ack så kär.