Bolinders och Bolinderbyn

Erik Nykvist är en av dem som under många år varit ledamot i föreningens styrelse. Han skriver här om Bolinders och Kallhäll.

Bolinders flyttade i början av 30-talet ut från Kungsholmen till Kallhäll och tillverkade mest det som kom från gjuteriet som vedspisar, köttkvarnar och dylikt, men även gas- och elspisar samt restaurangsköksutrustning som diskmaskiner och potatisskalare. Senare tillkom kylskåp och även TRIM utombordsmotorer.

Under kriget tillverkades krigsmaterial och gengasagregat. De anställda bodde i bostäder som saknade vatten och avlopp men de flesta anställda pendlade med tåg från alla stationer mellan Stockholm och Bro.

Det låg ett ungkarlshotell med matservering, där S:t Lukas kyrkan ligger idag. Lönen var rätt låg och arbetarna slutade ofta för bättre anställningar så det var ett ständigt sökande efter arbetskraft. Jag blev erbjuden anställning på kontoret 1937 för 15 kr/ vecka och blev sen kvar i 47 år.

Efter kriget blev ett stort uppsving och allt som kunde tillverkas gick åt. Arbetare rekryterades där det gick att få tag i någon och många olika nationaliteter fanns anställda på Bolinders.

Jag trivdes bra och vi var cirka 800 personer anställda, och då måste det finnas bostäder åt oss också. Birger Dalerus beslöt att bygga Skogstorps villaområde och Bolinderbyn.

Bostadsrättsföreningen var väl inte helt laglig, då det var tjänstebostäder, och samtidigt som man fick medlemsboken, fick man in blanko säga upp den om man slutade i bolaget.

Bolaget hade en representant i styrelsen och inget fick göras utan bolagets medgivande. Vi fick dock mycket hjälp, men vi skulle själva sköta det hela utan onödiga kostnader.
Då infördes Blockledarsysslan, den att man varje vecka i taget skulle hålla rent och snyggt kring sin länga och grönområde.

Till tvättstugan utsågs en man att hålla ordning med tvättiderna och dylikt. Då alla, med en stor del kvinnlig arbetskraft, arbetade full dag kunde det vara stor kö på kvällarna för att få tvätttid.

I panncentralen (under tvättstugan) fanns två oljeldade och en koleldad panna. Dessa sköttes på fritid av en eller två man för en mindre ersättning. Det kunde vara jobbigt kalla dagar då kolpannan måste tas i bruk.

Medelåldern i byn var ganska låg och de flesta hade små barn, så ekonomin för gemene man var rätt dålig.

Det var inga problem med bilar och parkeringsplatser – för det fanns inga. De flesta saknade både kylskåp och telefon. En telefonkiosk fanns i hörnet vid radhus 12, där man kunde ringa för 10-öringar.

Arbetskraften på Bolinders var blandad, många från Norrland och Finland, men det fanns även många tyskar, balter, tjecker och ungrare. Någon främlingsfientlighet fanns ej och sammanhållningen var god. En del finns kvar och har det rätt bra här i byn.

De som fick lägenhet i byn kunde även få något bidrag till möbler och dylikt. Men många trivdes inte på Bolinders och slutade sin anställning och blev vräkta. Det hände då att de flyttade på natten och tog möblerna med sig.

Tidningen Ny Dag (organ för dåtida Sveriges Kommunistiska Parti – nuvarande Vänsterpartiet) hade ofta artiklar och bilder  från vad de kallade “Jämmerdalen” i Kallhäll.
Där beskrev de hur illa arbetarna behandlades, men man kunde också undra hur en del av de boende tänkte.

En han kunde inte använda toaletten utan hade en hink i garderoben för sina behov.
En byggde en båt i vardagsrummet men den blev för stor, så dörrhålet fick brytas sönder för att få ut den.
En var så rädd om frun, att han låste in henne när han gick till jobbet. Vi kom på det när hon försökte komma ut genom fönstret.
Det hände mycket på den tiden!

Så småningom fick vi det bättre och skötseln av grönområdena var rätt jobbig.
Gräsklippningen tog lång tid. Det fanns inga parkeringsplatser och inga altanner eller utbyggnader från uteplatserna. Det blev mycket gräsmatta. Vi lejde bort gräsklippningen och sedan ville vi anställa en fastighetsskötare.

Då kom fackföreningen och meddelade att området Bolinderbyn var för stort för en man att sköta och vi hade inte råd att anställa två fastighetsskötare.
Efter förhandlingar bestämdes att Blockledarsysslan skulle vara kvar. Då skötte medlemmarna en del kring sina egna hus och sopstationer. Bolinderbyn kunde då anställa en fastighetsskötare.

De fyra första husen var reveterade vita. Övriga hade stående träpanel i gråaktig färg. Alla var lika ut- och invändigt, så det hände i början att man gick fel och försökte komma in i huset bredvid. En hade så brått till toaletten, att han inte märkte att han gått in i fel lägenhet förrän han gick ut igen.
I nedre delen av byn, de hus med burspråk, skulle tjänstemännen bo.

I början av 50-talet inleddes förhandlingar med bolaget Bolinders om att friköpa föreningen, vilket så småningom lyckades, men fick vi en skuld till bolaget.
De skulle då ha en man kvar i styrelsen som påverkade vilka som i första hand skulle få en lägenhet i Bolinderbyn. Det fanns då cirka 80 ansökningar vid tiden för friköpande.

Ingen lägenhet fick överlåtas till högre pris än insatsen och gjorda amorteringar, men lägenheterna var eftertraktade så man kanske hade en gammal båt eller annat som köparen kunde överta till bra pris. Redan då fanns svarta pengar.

Sedan följde en nedgång, det började bli slitet med många reparationer. Bland annat kom en anmodan från Bostadsstyrelsen om att lånen skulle sägas upp om inte yttre målning utfördes inom viss tid.

Vi hade eget vatten från en pumpstation ner mot Ulvsättra. Ibland krånglade det, så vi fick cykla ned till järnvägen, där fanns en pump, och hämta vatten i hinkar och flaskor.

Värmen fungerade dåligt. Gavellägenheterna var mycket kalla. Vi hade experter från HSB som satte in några värmepumpar, mätte och  förseglade tillförseln. Det blev bättre något år, sen var de flesta förseglingarna brutna.

I början av 70-talet beslöt styrelsen att husen skulle tilläggsisoleras, men det var svårt att få byggnadslov. Kommunen ansåg att husen skulle K-märkas och ingen förändring fick göras. Vi hävdade att vi inte ville bo i något museum utan villa ha varmare lägenheter till rimlig värmekostnad. Efter många och långa förhandlingar, till och med om vilka färger det skulle vara på husen, fick vi byggnadslov och arbetet påbörjades 1975.

1980 besöts att Bolinderbyn skulle ansluta sig till fjärrvärmen.
Lägenheterna besiktigades av styrelsen vissa år. Flest anmärkningar var det på omålade fönster, läckande toaletter och kranar.

Under åren som gått har många medlemmar i Bolinderbyn lagt ner mycket arbete på sin fritid för att sköta föreningen. Jag tänker särskilt på vår första kassör Martin Davidsson som lade ner mycket av sin fritid för sköta att föreningens ekonomi.

Gösta Sjögren, SE bankens förre kamrer, var mycket mån om Bolinderbyns bostadsrättsförening och skötte finanserna under många år. Ingen räkning skulle betalas före sista dag, annars blev det ränteförlust. Inget kladdpapper fick kastas förrän det var fullskrivet på båda sidor. En riktig smålänning!

Jag vill också nämna fastighetsskötaren John Carlsson som under många år med små resurser utförde ett verkligt gott arbete.

Under många år var Erik Persson Bolinderbyns ordförande. Han hade god kontakt med Maskinverken, vilket gjorde att vi fick mycket hjälp därifrån med reparationer, främst till panncentralen, där det ofta var något som måste åtgärdas. Han hade god blick för vad som måste göras, envis och pådrivande. Bla. utfördes tilläggsisoleringen och anslutningen till fjärrvärme.
Hans stora intresse var alltid byn. Till exempel kunde han gå upp klockan två på natten, gå ut och lägga örat mot marken och lyssna om det hördes någon läcka i rörledningarna för det var vattenförlust i systemet.

Som sagt – under åren har många arbetat på sin fritid för Bolinderbyns bästa. Det är nu en generationsväxling på gång med många unga barnfamiljer och jag hoppas på nya friska förmågor som fortsätter arbetet för en god boendemiljö.

Tecknar en f.d styrelsemedlem
Erik Nykvist Bolindervägen 99


Erik Nykvist gick dess värre bort år 2005 och bodde till dess med sin hustru på Bolindervägen.